fredag 29 april 2011

World of Lies

Om man tar en lista av världens största upptäckare och håller den bredvid en lista på folk som dragit mest bullshit, märker man ganska fort att de ganska långt består av samma personer. Just det, nissar som Magellan och Marco Polo sprängde nya gränser för mänsklig upptäckt och när de kom tillbaka berättade historier som var skrattretande löjliga. Varför? För att de kunde, typ...


Ferdinand Magellan:  Döper ett land efter efterblivna jättar.


Har du någonsin hört om en grej vid namn världen? Ja, Magellan upptäckte den. Eller, det där kanske är en aning överdrivet, men mellan 1519-22 så genomförde Magellan den första lyckade expeditionen för att segla runt fanskapet.

Jag använder ordet "lyckad" ganska löst, eftersom han tekniskt sett inte direkt "överlevde", men han var ganska nära. Och eftersom historieböcker är lite som handgranater enligt principen att "close enough" oftast räcker (jag tittar på dig, Thomas Edison), så får Magellan i stort sett alltid all ära. Han hittade inte bara en rutt till Asien, utan nedtecknade och karterade ovärderlig information under resan, om ställen som Magellans sund och Magellanpingviner. Han... utnyttjade verkligen idén om att "om du ser det först får du ge namn till det", eller hur.

"Hej, Magellaniter! Sluta vifta med era Magellankäppar och stick från Magellanstranden!"

Så vad ljög han om?
Jättar. En ras av jättar.

Under sin resa runt Sydamerikas södra udde påstod Magellan och hans män att de stötte på "en naken man av enorm storlek" som var "så lång att man bara nådde upp till hans midja". Och förutom att urinvånaren var överjävligt stor så "dansade och sjöng han medan han kastade damm på sitt huvud", vilket måste vara 1500-tals språk för "uppförde sig helt jävla efterblivet". Så Magellan et concortes nedtecknade det allra första mötet med en stam nakna mastodontravare och eftersom världen var "enklare" då, gick alla med på att enorma dammskallar bodde i trakterna runt Eldslandet. Och man fortsatte att tro det i över 200 år. Det blir dessutom ännu bättre när man vet om att Magellan döpte sin fiktiva ras av jättelika idioter till Patagoner, ett namn som fastnat på platsen rätt så länge. Som i, tills typ idag.

Men bäst av allt är att Magellan sannolikt mötte en stam av urinvånare på Sydamerikas spets, men de hade de facto redan ett namn, Tehueclhefolket, och var i genomsnitt enorma 180 cm långa. Detta var visserligen lite mer än genomsnittet i Europa, men på inga vis vad man kallar "enormt". Men å andra sidan, om man kommer tillbaka från Det Stora Okända och måste imponera på hovet med att ha mött ett folk som var "typ, ganska långa och saknade exceptionella mängder jord på huvudet", kan det hända att lyssnarna tappade intresse rätt fort.



Francesco de Orellana: Uppfinner kvinnliga Amazonkrigare


Amazonfloden är den största floden i världen och var en gång omringad av en regnskog full av aggressiva urinvånare och några av de mest skrämmande kräk som uppfunnits av en uppenbarligen knäpp Gud. Så den första personen som seglade längs med hela floden måste vara något slags stenhård Adonis, eller?

Aj sidu, det passade. Okej då...
Denna fårade jävel är Francisco de Orellana och efter att ha fått i uppdrag att utforska Rio Coca i Ecuador, bestämde sig Orellana och hans män att, likt the Greatful Dead, bara fortsätta när Cocan tog slut. Genom detta egenhändiga initiativ kom de att segla ned för hela floden på två månader.

Så vad ljög han om?
Sina våldsamma möten med figurer från grekisk mytologi.

I det gamla Grekland var Amazonerna en nation av enbart kvinnliga krigare som gjorde sig av med pojkbarn och skar av sig sitt högra bröst för att bättre kunna använda pilbåge och spjut. Så exakt hur kom en flod på andra sidan jordklotet att få namn efter femi-nazin från Medelhavsområdet? Enkelt, Orellana fightades med några killar med långt hår under sin resa.

Inte stora, enbröstade damer. Inte ens en stam beståendeav enbart kvinnor. Knappast ens en endaste kvinna, faktiskt. Krigarna som han misstog för mytologiska kvinnokämpar var troligtvis Icambias, en stam av sydamerikanska indianer som inte var överförtjusta av att någon vit typ plötsligt kom för att etablera spansk kolonilanärvaro vid deras flod. Som naturligtvis inte kallades Amazonfloden vid denna tidpunkt. Orellana döpte den senare , eftersom han var en sån gosse som du inte jävlades med. För om du gjorde det kunde han övertyga hela världen om att ditt band av machokrigare enbart var en bunt arga, lesbiska greker.

"Aj, sade du något? För jag kan också döpa den till Hållkäftendinsatansakademare-floden. Nå? Tänkte det."


Sir Walter Raleigh: Får hela Europa att tro att sydamerikaner inte har något huvud


1584 beslöt Sir Walter Raleigh att det var Englands tur att få en bit Amerika åt sig. Han gavs tillåtelse att grunda en koloni i Roanoke, vilket blev den första engelska bosättningen i Nya Världen. Det gick fullkomligt åt helvete, men utan den är det möjligt att Spanien och Frankrike skulle ha tagit hela Nordamerika.

Så vad ljög han om?
En ras av freakshowmonster och en stad helt av guld.

Efter att ha äventyrat omkring i kolonierna tog sig Raleigh ner till Orellanas hippieflod, Amazonfloden. Genom att fortsätta på skämtet så bekräftade han Orellanas fantasi om att skogen var befolkad av enbröstade manhatare och fortsatte med att hitta på några egna varelser, vilket han hoppades att skulle få folket hemma superimponerade av den fantastiska och magiska plats han hittat och som han hoppades att få rejält med pengar för att utforska flera gånger.

Folket han påstod sig hittat kallades han för Ewaipanoma och beskrev som att ha "ögon på axlarna, munnen mitt på bröstkorgen och ett lång hårsvall växande bakåt mellan axlarna".

Gamla sydamerikaner

Modern sydamerikan. Notera närvaron av huvud.
Och förutom huvudlösa, bröstansiktade humpty-dumpty-kopior, späckar Raleigh sin berättelse med El Doradoreferenser. Som i: "jag var helt på riktigt där och såg det själv". Eller som i: "just sådant som kan få kungligheter att betala flera resor genom guldhungrig girighet".



Marco Polo: Ljuger om i stort sett allt


Marco Polo (egentligen Palic, han var kroat från Split) reste 1271 med sin far och farbror på en 24 år lång resa till Kina, Mongoliet och Mellanöstern. I sig var detta inte direkt speciellt, de flesta visste att Kina typ låg där borta (inte minst kineserna). Den riktiga bedriften är hans bok, Marco Polos resor,  som var så enormt populär att över 150 exemplar fortfarande existerar.

Så vad ljög han om?
Allt. Troligtvis.

Som det visar sig så är Polos beskrivningar av sina resor lite för fantastiska. Enligt boken så gör han en massa coola grejer som att vara hjälte i ett viktigt slag, vara personlig ambassadör för Kublai Khan och att regera en stor kinesisk stad.

Och detta accepterades glatt tills historiker började fundera på saken. Över huvud taget. Så när de beslöt att kolla upp vad som stod och kolla igenom kinesiska arkiv, märkte man att historien har fler hål än en emo som vill bli uppmärksammad av sina föräldrar.

Visste du förresten detta? Att kineserna, som var en av de mest avancerade civilisationerna vid tiden, faktisk skrev ner grejer. Polo placerar sig själv nämligen i ett slag som tog slut ett par år innan han kom fram till Kina. Han påstod även sig varit guvernör över Yang-Chou under hela tre år, som någon måst väll ha antecknat hans namn, ens en gång, någonstans? Nehe? Inte någon som någonsin nämner Marco i Yang-Chou? Eller i hela Kina för den delen?

"Vad är det för Marco du pratar om hela tiden?"
När experter börjar granska alla otvivelaktigt kinesiska grejer som Marco inte nämner, som kalligrafi, eller porslin, eller te, eller tryckpressar, eller den där enorma, jävla muren, verkar det mest som att Marco aldrig någonsin besökte Kina över huvud taget. Han hörde antagligen bara någon berätta historier om stället och beslöt sig för att skriva ner dem in en bok. Och att sedan göra sig själv till huvudperson, hjälte, härskare och allmän badass.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar