Get Drunk and be Somebody

En del män formar historien genom slumpen och andra genom planering. En del formar historien genom Guds vilja och andra genom kraften sin egen personliga övertygelse. Och en formar historien genom att snubbla på den i fyllan, pissa på den och sedan dansa runt med den på huvudet som en hatt. Dessa män förtjänar att få sina historier berättade.


Nikita Chrusjtjov undviker krig genom att bli totalpläsit
Under kalla kriget så blev det första och enda landet som framgångsrikt lyckades smyga sig iväg från den sovjetiska "järnridån" när den jugoslaviske ledaren Josip Broz Tito öppet dumpade Stalin 1948. Den ganska ilskna skillsmässan ledde nästan till krig mellan de båda länderna mellan 1948 och 1955 och en period som kallades Informbiro. Inte ens Stalins död 1953 kunde lugna ner situationen. För det här var tammefan Stalin och han tänkte inte låta något så trivialt som brist på puls hindra att hans personliga vendettor fullföljdes. Men inte ens denna järnvilja var tillräckligt stark för att rå på hans efterföljares, Nikita Chrusjtjovs, episka törst och glada fylleatityd.

Chrusjtjov, som var i färd med att manövrera ut de största stalinsterna i partieliten (Malenkov, Beria och Molotov) var hoppfull om att situationen kunde lösas på ett fredligt sätt, så i maj 1955 ledde han en förhandlingsdelegation till Belgrad för att reda upp situationen. Men Tito, som var rätt misstänksam över denna plötsliga vänlighet planerade att förvandla det till ett PR-fiasko: han planerade att få dem packade framför kamerorna och på detta sätt skämma ut dem, eftersom Tito tydligen aldrig mött en ryss tidigare.

Till i stort sätt ingens överrasking var Chrusjtjov inte den som var den när det gällde tagande och följde gladeligen denna plan. Men det som var tänkt som en fälla förvandlades snabbt till ett av historiens mest lysande sjöslag och Tito hade ingen annat val än att hoppa in i vodkaorgien.

"En! Kom igen, ta nu ens en!"

Besöket slutad med en påkostad bankett på den sovjetiska ambassaden där "Chrusjtjov var redlöst berusad... (han) höll på och försökte kyssa alla han mötte, speciellt Tito, som han flera gånger skrockade 'Josya, sluta vara så sur! Värst vad du var ömskinnad! Ta nu en sup och låt det gamla vara hänt!' åt. Den andra juni, medan Chrusjtjov och Tito antagligen kämpade med en episk, flerdagars bakfylla undertecknade Sovjet och Jugoslavien en gemensam resolution som effektivt gjorde slut på krisen. Det var en av de mest oväntade framgångarna i diplomatisk historia och var enbart möjlig tack vara att Nikita Chrusjtjov blev på gott humör av sprit.



Iron Butterfly sluddrar sig in i musikhistorien
Om man skulle försöka att göra en lista på alla konstnärer, musiker eller författare haft grogg som sin musa, så skulle den ganska långt endast behöva en lista på alla konstnärer, musiker eller författare, punkt. Douglas Adams kom på idén till The Hitchhiker's Guide to the Galaxy när han låg packad på en åker, Charlie Parker spydde en gång i sin mikrofon mitt under ett upprädande och Ernest Hemingway var Ernest Motherfuckin' Hemingway. Men knappast någon kreativitet har så totalt exemplifierat fylleidéer som sångskapandet hos Dougie Ingle, från bandet Iron Butterfly.

1968 var inget direkt lysande år. Deras första skiva, Heavy, hade släppts och sålde så bra att trummisen, Ron Bushy, "var tvungen att försörja bandet genom att jobba som pizzabagare". När Ron kom tillbaka från jobbet hittade han Ingle, Iron Butterflys huvudsaklige låtskrivare, full(are än vanligt). Efter att ha drämt i sig två flaskor rödvin "spelade Ingle en sång på keyboard sjöng för mig. Han var så packad att han sjöng 'inagaddadavida' i stället för 'In the Garden of Eden' som det var tänkt.

Lyckligtvis för Ingle, Iron Butterfly och större delen av knarkindustrin, tyckte Bushy rätt bra om hur hans berusade sångarbroder sluddrade fram texten. Den snabbt omdöpta sången och albumet, In-a-Gadda-Da-Vida, sålde 25 miljoner exemplar och ligger fortfarande på strax över 30. plats på de mest sålda albumet någonsin. Iron Butterfly blev rika och berömda (eller tjänade i alla fall tillräckligt för att Bushy kunde sluta knåda deg) och detta enbart på grund av Doug Ingles fylla. Tack samhällssjukdom!




Selim II erövrar Cypern / super bort Osmanska Imperiet
En av de mera ökända sultanerna i det osmanska imperiet, Selim II, även känd som "Selim den Druckne" (ja, på riktigt) gjorde vin till sin officiella regeringsdoktrin. Ja, Selimdoktrinen har faktiskt existerat och idén bakom den var, "Håll Selim packad".

Va? Killen klädd i ett duschdraperi med badankor på? Full? Det var som...

Selim var i stort sett enbart intresserad av två saker: Grogg och att skriva episk poesi... ...om grogg. Vin från Cypern var en speciell favorit, så om inte annat hade han god smak: cypriotisk commandaria är en av de äldsta och mest högaktade sorterna i världen. Desvärre för Selim så har även gamla och fina flaskor bottnar, så till slut fick han slut på sitt favoritvin... ...tills hans rådgivare Joseph Nasi dök upp och påpekade att om han invaderade Cypern kunde han få allt vin han önskade. Vilkeyt är lite som att din vän och föreslår att du kastar en molotovcoctail på en R-Kiosk, för att du fått slut på pilsner, men Selim var med på noterna och förklarade krig mot en hel region bara för att kunna stjäla deras sprit. Ottomanerna satte igång en massiv invasion av ön som belägrade deras städer och slaktade bortemot 20,000 civila cyprioter och venezianer.

Kerholle!

Selims brutala erövring blev till slut för mycket för länderna i västra Medelhavsområdet och de slöt sig samman i en veneziansk-genuansk-papistisk-spansk koalition känd som Heliga Ligan och deras samlade flottor förorsakade ett förkrossande nederlag för turkarna. Det var ett av de mest betydelsefulla slagen i världshistorien och en vändpunkt i det millennielånga krig som förts mellan de muslimska turkarna och det kristna västeuropa. Osmanerna förlorade 30,000 sjömän och 90% av sin flotta. Turkarna kunde aldrig helt reparera den skada de dragit på sig vid Lepanto, men de behöll kontrollen över Cypern, så Selim II hade sitt vin och för honom var detta en great success.

Den glade sultanen fortsatte att vingla fram i ledningen för ett alltmer splittrat land tills han 1574 dog som han levat, tatrande i fyllan.



Ulysses S. Grant vinner USA:s inbördeskrig full som ett ägg
Unionsgeneralen Ulysses S. Grant har antagligen fått ett av de mest orättvisa rykten av alla inbördeskrigsgeneraler och anses i stort enbart ha varit ett vanligt fyllo. Okej, fyllodelen är nog sann, men han var allt annat än vanlig. Många experter, och självaste president Abraham Lincoln, drog slutsatsen av att Grant led av en "sällsynt sorts alkoholism som gjorde honom till en bättre general".

Det fina med Grants spritberoende var att det gjorde honom till just den sorts general som Lincoln behövde för att vinna kriget. Han behövde ingen gentleman utan en EVVVK-attityd som enbart en man som är shitfaced på ett slagfält kan ge dig. Enligt samtida många historiker och samtida nyhetsjournaler var det hemligheten inte att Grant var en spurgu, utan att han visste att han var ett spurgu. Detta gav honom ett stort övertag över sina motståndare, eftersom Grant visste att han inte hade något att förlora, medan sydstatarna, som i de flesta fall var helt normala, hade massor att förlora: Hem, familjer, kroppsdelar, rykte und so weiter.

Eftersom Grant hade sugit på ganska långt allt i hela sitt liv (han hade bland annat slutat absolut sist i sin klass på militärakademin) "hade han ingenstans att ta vägen utom uppåt". Och han visste det. Med andra ord var han precis den slags loser Lincoln behövde.

Grant stred hårdare än någon annan general under hela kriget eftersom han, i motsatts till andra som kunde drabbas av panik eller påverkas av överväldigande odds, kunde dricka sig så full att han inte brydde sig. Han var en självmedveten alkoholist och visste därför när en situation var så allvarlig att han måste dricka sig redlös för att våga göra det otänkbara och han var beredd att låta arméns väl gå före sin egen hälsa när det kom till ämnet whisky. När Grant utnämndes till överbefälhavare gjorde detta att han vågade det som ingen gjort tidigare, att driva ett oupphörligt krig mot sydstaterna, både dag och natt.

Före Grant gick det ofta flera månader mellan större slag, och, oftare än motsattsen, ledde de till reträtt för Unionsstyrkorna. Men tack vare sin ovanliga självmedicinering av alkohol, kunde Grant kasta ut försiktigheten och tvinga in sydstatarna i något de aldrig hade en möjlighet att vinna, ett brutalt utnötningskrig. Historiker beskriver Grants alkoholism som "ett utlopp, men ett kontrollerat sådant, likt en gasflamma ovanför en högtrycksoljekälla och han använde det till att besegra rebellerna och få ett slut på ett av de blodigaste krigen på hela 1800-talet.