Historikerns argumentationsfel
Där du har hört det:
"Fan, jag hörde att Lisa försökte knivhugga dig. Du borde ha vetat att den kärringen är galen!"
Hur det vilseleder oss:
Kommer du ihåg den där gången du beslöt att hoppa från skrivbordet när du och dina kompisar lekte akrobat? Kommer du ihåg hur dina kompisar tyckte att det skulle vara helt dårhäftigt och tyckte att det var en lysande idé? Och kommer du ihåg när du gråtande och med brutet nyckel sprang till mamma, och de skrattade och sade att du borde vetat bättre? Grattis, historikerns argumentationsfel har just slagit dig på käftern. Eller var det mig...
Problemet är att det finns något i våra hjärnor som helt enkelt inte låter oss se oss själva i den andra killens situation. Vi är den feta och småpackade jävel som skriker att Beckham är värdelös för att han skjutit en straff över i stället för att placera den nere i hörnet. Vi är alla helt övertygade att, om vi varit i samma situation, skulle vi ha fattat rätt beslut: Titanic skulle inte ha sjunkit, börsen skulle inte ha kraschat och Mixu Paatelainen skulle inte ha försökt rensa undan bollen genom att skjuta den mot eget mål.
Ögonblicket vi ser någon annans misstag med hänseende, intalar vi oss vilka fullkomliga idioter de måste varit. Problemet är, naturligtvis, att reaktionen att skaka på huvudet, skratta och kalla dem dumjävlar hindrar oss från att dra lärdom av deras misstag.
Och det blir värre:
För att se detta hända på en global skala är det bara att öppna en historiebok, eller tittat på nyheterna. George Santayana varnade redan 1905 i sin ofta felciterade maxim att "den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det", och människor har valt att fira detta genom att ignorera honom i hundra år. Det är inte det att vi inte direkt minns det förflutna, det är att nu i framtiden verkar allt man gjort idiotiskt.
Det folk inte inser är att med exakt samma förutsättningar och kunskap som Hitler hade 1941, skulle de också ha hoppat på Ryssland. Och om vi varit Sylvester Stallone år 1985, skulle vi också gjort en film om armbrytning och gift oss med Brigitte Nielsen.
Nirvanaargumentationsfelet
Där du har hört det:
"Så du gav pengar till Röda Korset? Hah, som om det skulle hindra hungersnöd..."
Hur det vilseleder oss:
Nirvanaargumentation är när du avfärdar något i den riktiga världen för att du jämför det med ett orealistiskt, perfekt alternativ, som gör att det ser värdelöst ut. Det skulle inte vara något problem, om det inte var att det hindrar oss från att få saker gjorda.
Det kan till exempel finnas många orsaker till att man skjuter upp saker: Att man drack för mycket dagen före, att man är oinspirerad eller att det är första gången man skall göra bögporr och börjar tveka, men en av de vanligaste orsakerna till att man skjuter upp grejer är rädslan att resultatet inte skall vara lika bra som den "perfekta" tanke vi har i huvudet. Ta till exempel din författarkompis som de facto aldrig skrivit något, för att han "väntar på att den rätta idén" till en bok skall komma.
Detta är orsaken till att folk bor i sina föräldrars källare: Man väntar på det perfekta jobbet, den perfekta flickan, den perfekta vänskapen, före man tar sig an något.
Men om du inte redan är full av tvivlan på dig själv, så var inte orolig. Det finns nämligen fullt med skithögar som är villiga att hjälpa till om det skulle behövas. Varje minimal förbättring av något hos någon annan dissas som något slags världsfrånvänd skenhelighet, för allt som inte är perfekt är inte är värt att göra, så det är lika bra att låta bli, likt dem själva. "Ha! Dricker du lightcokis med din hamburgare? Som om det skulle göra någon skillnad!"
Och det blir värre:
Politiker använder det här argumentet hela tiden när de hoppar på en idé som de inte tycker om. "Visst, din plan hjälper tusentals familjer ur fattigdom. Men jag har hört om folk som utnyttjar systemet! Så det är lika bra att vi skrotar det!"
Eller som det går i valtider: "Jag röstar minsann inte på någon av dem! De är alla precis likadana, korrumperade judelakejer hela bunten! Nej, jag stannar hemma tills du kan visa mig en perfekt, okorrumperade, intelligent politiker som har exakt samma åsikter som jag!"
Hänvisandet till sannolikhet
Där du har hört det:
"Visst har jag lottat. Någon måste ju vinna och det kan ju lika gärna vara jag." eller "Jag hörde att de hittat ett nytt fall av fågelinfluensa i Kina. Ser jag en fågel kommer jag att döda skiten ur den!"
Hur det vilseledar oss:
Våra hjärnor är oerhört usla när det gäller att räkna ut sannolikhet, och som ett resultat av det här har vi alla en något luddig föreställning som säger att om att något kan hända, kommer det sannolikt att göra det. Och vi tänker det här utan att ha någon aning om vad "sannolikt" ens betyder.
Detta är orsaken till att miljontals barn tror att det skall bli fotbollsproffs när de blir stora, trots att det bara finns tillräckligt med jobb för en liten, liten del av dem. Och när nyheterna säger att en asteroid kan träffa jorden under de närmaste 10 miljoner åren, kommer människor att börja kika mot himlen, plötsligt säkra på att en asteroid skall komma farande vilken dag som helst.
Hänvisandet till sannolikhet är det argumentationsfel som står bakom en av det "sunda förnuftets" mest älskade grundpelare: Murphys lag. För dem som inte känner till komiska ordvitsar från 70-talet, så säger Murphys lag ungefär: Att något som kan gå åt helvete kommer att göra det. Och medan denna attityd kan göra dig deprimerad och lättretlig, så kan tron på det motsatta tvinga dig att sälja en njure för att få pengar till hyran.
Och det blir värre:
Hänvisandet till sannolikhet är antagligen ett av de mest geniala sätt som folk kan övertyga andra till att ge dem sina pengar. Hela vadslagningsindustrin är till exempel byggd runt detta faktum. Så, varje gång vi köper en lott, satsar pengar på en häst eller inleder ett finansiellt samarbete med en avsatt prins i Nigeria, så luras vi av hänvisandet till sannolikhet.
Hollywood är heller inte direkt hjälpsamma, eftersom varje jävla sportfilm handlar om att ett en en-på-miljonen-chans går in. Ingen vill höra om en underdog som kommer in i sin stora match och förlorar den med 12-0, så efter att ha hört samma historia hundratals gånger, har vi lyckats skapa en outtalad tro att den osannolika underdogen alltid vinner. Vi borde dock kanske stanna upp och fråga oss, att om det verkligen alltid är så, varför de fortfarande kallas för osannolik underdog?
Felaktigt orsakssamband
Där du har hört det:
"Om den här pittringen inte för tur med sig, hur kommer det då sig att jag fick ett nytt jobb när jag hade den på?"
Hur det vilseledar oss:
Människor är källkodade till att se mönster, och att se länkar och samband mellan olika stimuli är en stor del av hur folk tar sig fram i en komplex miljö. In the good ole' days av vår evolution hjälpte det oss att jaga och hitta mat, men idag hjälper det mest till att leva med andra personer, hålla reda på stora mängder information och förstå vad fan som Lost egentligen handlar om.
Men ibland klickar den delen av hjärnan som känner igen mönster och detta kan leda till alla slags konstigheter, speciellt i form av vidskepelse. Du spelar poker, förlorar och förlorar, och plötsligt fiser en fet tant bredvid dig. Du får in en färgstege och plötsligt är du övertygad om att hennes ändtarm innehåller magi i gasform. Så du följer henne runt casinot hela följande dag och frågar henne om hon skulle vilja ha en skål ärtsoppa, som du bara råkar ha med dig.
Och det blir värre:
Ett bra exempel på felaktigt orsakssamband är den påstådda "Sports Illustrated Cover Jinx". Detta är en påstådd förbannelse där idrottsmän som är med på omslaget kommer att vara usla eller stöta på otur efteråt. Om man lämnar bort att Michael Jordan var på omslaget 49 gånger och aldrig stötte på något sådant, så är saken den att idrottsmän på omslaget oftast avbildas på höjden av sina karriärer, så att de rent automatiskt av den orsaken kommer att bli sämre. Stora kast i nivån är normala hos idrottsmän, liksom falnande skicklighet (pga gamla skador, mättnad och sådana saker).
Detta kallas också regressionsteori, eftersom varje trend kommer att sjunka tillbaka till sin normala nivå. Så tänk dig att kriminaliteten går upp i en stad, de väljer en ny borgmästare och schazam! kriminaliteten sjunker på nytt.
Wow! Den här borgmästaren är magisk! Eller kanske Batman! Egentligen så var ökningen utöver det normala och sjönk tillbaka till det normala pga att situationen blev mättad. Men borgmästaren, och otaliga andra politiker och gurun, kan bygga en hel karriär på felaktigt orsakssamband.
Wow! Den här borgmästaren är magisk! Eller kanske Batman! Egentligen så var ökningen utöver det normala och sjönk tillbaka till det normala pga att situationen blev mättad. Men borgmästaren, och otaliga andra politiker och gurun, kan bygga en hel karriär på felaktigt orsakssamband.
Specialplädering
Där du hört det:
"Jag vet att jag var heroinist tidigare. Men det här är speed, det är skillnad."
Hur det vilseledar oss:
Även om det låter som något som Matlock skulle hålla på med, betyder specialplädering att man låter något vara ett undantag till en regel, utan någon logisk orsak. Varje dag använder folk specialplädering för att ha mindre dåligt samvete när de gjort något jävligt. När någon annan dricker upp den sista ölen är de en värdelös skithög som förtjänar att ruttna i helvetet, men när du eller någon av dina vänner gör det, är det för att du var riktigt törstig och hade en dålig dag och ändå inte drack så många förra veckan.
Och det blir värre:
Det är inte svårt att peka på exempel på skenhelighet: Poliser som inte skriver ut trafikböter till andra poliser, politiker som klagar på bidragsfusk men samtidigt lyfter extrabetalning för att betala av sin fiskdam eller andra politiker som pratar om hur viktig den statliga skolan är men samtidigt sätter sina barn i exklusiva privatskolor. Det som egentligen är intressant hur alla bortförklarar sina fiffel för sig själva.
Du hittar aldrig någon som säger: "Reglerna gäller inte för mig, för jag är så jävla lysande!" Men tack vare specialplädering har människohjärnan en utstuderad mentalyoga som effektivt eliminerar alla skuldkänslor. Och saken är den att ibland så stämmer det: Ja, du kallade din chef en skit för att du hade en dålig dag. Ja, du har dåliga vanor pga din uppfostran. Ja, du var brysk med din fru för att du var försenad.
Det konstiga är dock att vi inte låter andra ha detta som ursäkt. Flickan bakom disken på Hese var inte ohövlig för att hon hade en dålig dag. Hon är bara en satans bitch. Och killen på Gigantti var inte okunnig om deras garantisystem, han var medvetet ond och försökte stjäla dina pengar! En del personer har hållit personliga vendettor i åratal baserade på saker av någon annan, som vi förlåter oss själva för att göra flera gånger per dag.
De kunde lika gärna ha kallat det "Orsaken-att-världen-verkar-vara-full-av-kukhuvuden"-argumentationsfelet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar