My Best Theory

Jag är verkligen inte den som är den när det kommer till att överanalysera popkultur och har faktiskt skrivit om en teori som säger att James Bond är ett kodnamn. Nu är det så att jag inte är den enda som håller på med sådant, riktiga, smarta nissar (sådana som doktorerat och grejer) har uppenbarligen något annat gemensamt med mig än en förkärlek för flugor och tweedkavajer.

Det är nämligen så att till synes stabila och välanpassade akademiker sitter och har uppenbarligen allt för mycket fritid genom att tassa omkring och förstöra saker vi älskade som barn med sina ärkehjärnor. Olyckligtvis så håller man lite med dem, när man hör argumenten...


Kalle Anka främjar själlös kapitalism
Förutom att vara en onamngiven upphovsman till Inception, så är Kalle Anka en av de mest älskade seriefigurerna i världen. Men Ariel Dorfman (en argentinsk-chilensk författare/aktivist) och Armand Mattelart (belgisk sociolog) har kommit fram med den galna teorin att en serietidning om en halvnaken, våldsam sjöman på något sätt skulle vara olämplig för barn.

Som vilken som helst sensationsjournalistik med någon självaktning kommer här en ovidkommande bild som bevis 

Enligt författarna så är Kalle Anka-serierna inget annat än en kopia på Ayn Rands Och världen skälvde, med lite färre byxor. I deras bok How to Read Donald Duck så påstår dekonstruktörerna att Kalle och hans vänner lär barn att en persons värde är helt beroende på hur mycket pengar han eller hon har, och att i jakten på fyrk finns det inte plats för någon familj eller kärlek, endast blint självintresse.

Orsaken att det inte är så galet:
Har du någonsin noterat att det knappast någonstans finns några föräldrar i ankfilmerna och -serierna? Joakim är till exempel morbror till Kalle, som i sin tur är morbror till Knatte, Fnatte och Tjatte, kusin med Alexander Lukas och pojkvän till (men aldrig gift med) Kajsa. Kajsa har i sin tur har tre systerdöttrar som döpts till Kicki, Pippi och Titti (för att det tammefan är svårt att hitta på babynamn). Detta betyder att Ankeborg är en värld tömd på riktiga familjer och befolkad enbart av föräldralösa. Utan föräldrar eller nepotism så lämnas varje anka ensam till att kämpa mot de andra för rikedom och status. Detta är en idealsituation för mycket sorgliga mardrömmar, men samtidigt för kapitalism: Om man börjar med vad man tror vara ett helt jämnt startfält (i detta fall en värld helt utan föräldrar där alla börjar med samma chanser som föräldralösa), så kommer de som är starkast, smartast och arbetar hårdast att ha de bästa chanserna att lyckas (där "lyckas" i det här fallet betyder att tjäna alla pengar i hela världen).

Antikapitalisterna i Rands magnum opus beskrivs som ryggradslösa, värdelösa snyltare. På samma sätt beskrivs Kalle som en evig loser som är helt oförmögen att hålla ett fast jobb och alltid står i skuld till sin morbror. Joakim å andra sidan är den rikaste ankan på jorden och använder gladeligen större delen av sin fritid till att bli ännu rikare. I Duck Tales, handlar i stort sett varje avsnitt om att Joakim och knattarna jagar efter någon förlorad skatt eller skyddar Joakims pengar från att bli knyckta eller tar sig dopp i Joakims enorma pengasimbassäng.

Och serierna är inte direkt bättre: I Dorfmans och Mattelarts analys har de kommit fram till att intrigen i ca 75% av fallen handlar om att ankorna söker efter pengar eller guld, medan de resterande 25% handlar om att "tävla om välstånd", vilket uppenbarligen är något helt annat... I Och världen självde så visar exeptionella människor hur exeptionella de är genom att tjäna alla pengar i världen och sedan inte dela dem med någon. Slutsatsen i romanens slut är således de som inte är supermänniskor antingen borde se upp till supermännen eller hålla sig ur vägen och om de olyckligt medelmåttiga råkar dö i processen så, shit happens.

Och det är väll på den här punkten som Joakim och Ayn Rand skiljer sig, eller? Det är ju inte som att han tjänade pengar på folkmord eller något...



Dolores Umbridge blev gruppvåldtagen av kentaurer
Dolores Umbridge är kanske den enda person i hela Harry Potter-universet som det är patologiskt omöjligt att tycka om, oberoende ur vilken infallsvinkel man väljer att pissa på henne.

Hon är i stort en blandning av Mussolini och din jobbiga, gamla granne som spionerar på dig i trappuppgången.

Denna kortvariga rektor vid Hogwarts tänder på att tortera barn, har en hårdnackad jag-är-bättre-än-dig-attityd till det mesta och kommer vad jag förstår i stort undan med det till den grad att hon senare kan jobba på magiministeriet.

Eller ja nå, detta om man inte räknar med när hon blev gangrapad av kentaurer i Harry Potter and the Order of the Phoenix. Och om du tror att jag själv hittat på det där i min egna, snuskiga fantasi, så häng kvar en smula...

Orsaken att det inte är så galet:
Nära höjdpunkten i boken/filmen ser man Umbridge släpas in i the Forbidden Forest av en grupp kentaurer, utan att någon vet vad som händer näst.

Vad man dock måste inse är att det finns en orsak till att J.K. Rowling valde just kentaurer att dra iväg Umbridge, i stället för någon av de otaliga kräk hon själv hittat på i skogen (som jättespindlarna). Om du känner till den egentliga mytologin om kentaurer så betyder nämligen bilden av en skrikande kvinna och en bunt kentaurer samma känsla som när man ser Ned Beatty bli fångad av redneckar i Deliverence eller Bruce Willis och Ving Rhames fångade av högst desamma i Pulp Fiction. Kentaurer våldtar nämligen människokvinnor - de är i stort sett det enda deras mytologi är byggd på.

Enligt en legend så blev en grupp kentaurer bjudna på en bröllopsfest och försökte sig på att våldta bruden och den kanske mest kända kentauren över huvud taget, Nessos, dödades när han försökte att våldta Herakles fru. Det är hela poängen med kentaurernas karaktär, de har manshuvuden men de djuriska instinkterna hos hästar.

Det tog inte särskilt länge före folk på Internet som kände till myterna upptäckte det här. Det är trots allt så att  när Umbridge dras iväg av kentaurer är det som att Draco Malfoy skulle få igen genom att bli insläpad i en fönsterlös paketbil av en läskig nisse med pedofilmustasch, man behöver inte se vad som komma skall om man känner till kontexten.

Om det där skulle vara det sista man ser av Umbridge i boken så, fine, då kunde man påstå att det här var helt annorlunda kentaurer. De kanske bara trampade ihjäl henne, eller puukottade henne, eller band fast henne i ett träd med en havrepåse framför ansiktet. Men Umbridge kommer tillbaka och det lidande av något slags enormt trauma som inte består av någon skada till synliga delar av hennes kropp. Här är hur Rowling beskriver vad som hände efteråt:

Professor Umbridge was lying in a bed opposite them, gazing up at the ceiling .... Since she had returned to the castle she had not, as far as any of them knew, uttered a single word. Nobody really knew what was wrong with her, either. Her usually neat mousy hair was very untidy and there were still bits of twigs and leaves in it, but otherwise she seemed to be quite unscathed. 'Madam Pomfrey says she's just in shock,' whispered Hermione. 'Sulking, more like,' said Ginny. 

'Yeah, she shows signs of life if you do this,' said Ron, and with his tongue he made soft clip-clopping noises. Umbridge sat bolt upright, looking around wildly. 'Anything wrong, Professor?' called Madam Pomfrey, poking her head around her office door. 'No ... no ...' said Umbridge, sinking back into her pillows. 'No, I must have been dreaming ...'Hermione and Ginny muffled their laughter in the bedclothes.

Det skall också noteras att det finns två personer som ser henne bli ivägsläpad in i skogen, Harry Potter och Hermione Granger, och åtminstone en av de här personerna vet allt om att kentaurer är våldtäcktsmaskiner. (Hint: Det är Hermione, den person i boksviten vars huvuduppgift för handlingen det är att veta absolut allt.)

Ingendera av dem gör några som helst försök att rädda Umbridge. Harry får till en vitsig James Bondlik slutreplik medan hon dras iväg och Hermione verkar nöjd med att hästrape är ett passande straff. Jag tänker mig att Harry på vägen hem frågar vad som kan tänkas hända med Umbridge och att Hermione då på ett ganska rättframt sätt förklarade att hon högst troligt kommer att brutalt skändas av en bunt hästaktigt utrustade mellanartsvåldtäcksmän. Och att det var dagen Harry lärde sig att man inte jävlas med Hermione Granger.

"Nej, gå tillbaka bara. Jag skall bara njuta av det här en liten stund"

Alla i Nalle Puh är skolexempel på olika psykiska problem

I decembernumret 2000 av Candian Medical Association Journal publicerade avdelningen för barnmedicin på Dalhousie University där de diagnostiserade alla invånarna i Sjumilaskogen att ha olika mentala problem. Och nej, jag har ingen aning varför någon skulle göra något så obehagligt.

Denna grupp av utbildade barnläkare diagnostiserade Puh att ha ADHD, I-or att lida av depression (naturligtvis), Christofer Robin att lida av schizofreni...

Läkarna diagnostiserades ha för mycket fritid

... och Tigger med Hyperaktivitet-Impulsivitet. Bland andra

Orsaken att det inte är så galet:

Det var inte så att de direkt behövde anstränga sig för att hitta passliga diagnoser. Huvudpersonerna visar upp hela spektat av fel i huvudet, och varje figur spelar ut hela sin specifika störning med i stort sett varje penndrag.

Om vi fast tar och börjar med några citat av I-or:

 -God Morgon Puh Björn, sa I-or dystert. Om det är en god morgon, sa han. Vilket jag betvivlar, sa han. 

-Hur är det fatt?
- Det är ingenting, Puh Björn, ingenting alls. Men det går opp för somliga och ner för somliga - mest ner. Sanna mina ord.

Riiiight...

Så då kan vi fortsätta med Nasse, som, enligt studien, "Tydligt lider av generaliserat ångestsyndrom." Enligt Diagnostic and Statistical Manual on Mental Disorders så är några av symptomen för GAD överdriven oro, ofrömåga att kontrollera denna oro och en oförmåga att fungera inom ett socialt system pga denna oro. Vilket leder oss till några Nassecentrerade avsnitt i den Disneyproducerade (och således nertonade), tecknade TV-serien om Nalle Puh.

"Pooh Oughta Be in Pictures" - Nasse blir rädd att monster han ser i en film finns på riktigt.

"Gone With the Wind" - Nasse blir rädd för att gå ut.

"A Very, Very Large Animal" - Nasse blir så rädd av att vara liten att han lämnar skogen.

"Goodbye Cruel World" - Nasse tar livet av sig.

Okej, jag kanske hittade på den sista, men det är inte speciellt långsökt, med tanke på att undersökningar visar att GAD ofta är ett sidosymptom av djup depression och substansmissbruk. 

Det är av denna orsak som Nasse vid alla tillfällen borde hållas så långt borta som möjligt från Tigger, som forskarna diagnostiserade med ADHD av hyperaktiv-impulsivt slag, baserat på hans historia av riskabelt uppträdande. Man kan som exempel ta första gången som Tigger kom till Sjumilaskogen och inte hade någon aning om vad Tiggrar vanligtvis äter, så han smakade på tammefan allting han kunde hitta, inklusive tistlar.

Diagnosen baseras också på att det faktum att han gång på gång dyker upp objuden hemma hos folk, begår brott så att han kan leka detektiv ("Tigger, Private Ear") och en gång till och med hotade hela skogens existens genom att hålla en rasande termit som husdjur ("Tigger's House Guest").

För att klargöra så höll dock läkarna inte på och helt utan orsak psykoanalyserade fiktiva mjukisdjur, deras poäng är att varje figur så oerhört tydligt representerar olika extremfall av mental ohälsa. Det är nästan som att de försöker ge barn en möjlighet att förklara sina egna problem. Det är nämligen betydligt enklare för en sexåring att säga "Mamma, jag känner mig som I-or idag" i stället för att säga "Mamma, jag är rädd att jag lider av klinisk depression".