3am at the Border of Okefenokee

Där det finns en gräns, hittar man oftast även någon som är förbannad över den. Gränser dras genom krig, avtal och annan politik, vilket ibland leder till att saker blir en smula märkliga. Och ibland blir de direkt vansinniga...


En del amerikaner sitter fast på fel sida om gränsplanket
USA:s gränsstaket mot Mexiko har hindrat tusentals skumma utlänningar från att ta amerikanska jobb sedan det började byggas av Bush år 2008. Och oberoende av vad man tycker om detta så är folket som bor inom synhåll från att det nöjda med att det hindrar knarkkriget i Mexiko från att läcka över in på deras bakgårdar. Eller, de skulle i alla fal vara det om det inte befann sig på fel sida om staketet. Problemet är nämligen det att på vissa ställen så är staketet byggt bortemot ett par km från den egentliga gränsen - och på vissa ställen tvärs igenom bostadstomter.

På grund av ett avtal som förbjuder byggande på vissa områden i närheten av gränsen, kom USA fram till att de hade lite bufferutrymme när de kom i gång med sitt staketbyggande, vilket ledde till att en del amerikaner plötsligt och till sin stora förfäran märkte att de bodde på fel sida om ett enormt "HÅLL ER BORTA TAMMESATAN!"-staket. Så varje dag blir amerikaner, som bor i USA, tvungna att passera det amerikanska gränsstaketet för att komma in i USA.

"Är ni fortfarande säkra på att ni är amerikanska medborgare? Okej, vi kommer tillbaka och kollar om 20 minuter..."

Och inte ens detta ger riktigt rättvisa till hela galenskapen: en lokal bonde har till exempel synpunkter på att han måste passera gränsen varje gång han kör mellan sina åkrar och sin lada. På ett ställe passerar staketet till och med rakt igenom ett universitetskampus, så att studenterna måste bereda tid i gränskontrollen under sina akademiska kvartar på väg från en föreläsning till nästa. Samtidigt blir livet inte direkt ointressantare för de som bor på fel sida av staketet. Eftersom de är fast bakom en mur och inte har någon barriär mellan sig och våldsamheterna i Mexiko, så hör det inte alls till ovanligheterna att se smugglare, illegala invandrare och knarkkartellbossar som smyger omkring på deras gräsmattor.

Å andra sidan är situationen nästan lika knäpp, om än lite vänligare, på den norra gränsen mot Kanada. Där finns det nämligen en väg, kallad Canusa Avenue, som ligger mitt på gränsen mellan USA och Kanada. Och jag menar så mitt på gränsen att den ostgående filen ligger i Vermont, medan den västgående ligger i Quebec.

Gissa på vilken sida av vägen 18-åringar kan dricka lagligt...

Och kom då också ihåg att jänkarna, sedan 9/11, blivit betydligt mindre liberala med att folk kör in och ut USA, även om "köra ut ur USA" betyder "backa ut från gården". Om du är en amerikan som bor på södra sidan av Canusa Street och vill lämna huset till höger är allt frid och fröjd, men om du svänger till vänster måste du ta en tur via tullkontoret, även om du bara är på väg efter en hamburgare. Om du svänger år fel håll på Canusa Street är du enligt lagen tvungen att ha med foto-ID och bevis på nationalitet. Plus att din bil troligen kommer att genomsökas utan motivering.



En indisk stad i Bangladesh, i Indien, i Bangladesh
Om du läst mitt gamla inlägg om clusterfucket Baarle-Hertog/Baarle-Nassau på gränsen mellan Belgien och Nederländerna så vet du att en enklav är en bit av ett land som, likt en ö, är helt omringat av ett annat land. Vid sällsynta tillfällen, som i Baarle, kan en till enklav bildas på en sådan ö, vilket kallas en konterenklav. Vid detta skede skulle enklaven alltså vara formad som en munkring och att köra tvärs igenom den skulle tvinga dig att köra ut, in, ut, in och ut igen ur ditt eget land. Hänger ni med så långt?

Lysande. Tänk er då att ni skulle leva i det indiska distriktet Dahala Khagrabari. Den är omringad av en del av Bangladesh, som är omringad av en del av Indien, som är omringad av Bangladesh - världens enda konterkonterenklav.

Om du inte är tillräckligt knäpp för att förstå denna situation så finns här en karta...

Så för att passera igenom den skulle du köra från Indien, till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh, till Indien,  till Bangladesh, till Indien, till Bangladesh...

Eftersom kartritarna måste ha varit höga på crack eller motsvarande substans när de ritade upp gränsen, så har länderna 160 enklaver i varandras länder, men inga andra fullt så galna som Dahala Khagrabari. Men oberoende hur knäppt det ser ut för oss har invånarna lätt att hålla sig för skratt, mest för att de är fast där för resten av livet. För även om de är indiska medborgare kan de inte lämna sitt närmaste kvarter utan att anlända i Bangladesh, något som man behöver ett pass för. Men de kan endast få tag på pass i huvudsakliga Indien, vilket de inte kan komma till utan att passera Bangladesh. Två gånger.

På motsvarande sätt skulle det vara en logistisk mardröm för Indien att erbjuda några som helst förnödenheter eller bekvämligheter till invånarna, så de skiter i det. Så helt utan elektricitet eller något annat som vi alla tar för givet, så kan ortsborna i Dahala Khagrabari enbart sitta och titta på hur deras grannar något tiotal km bort moderniserar, medan de mer eller mindre sitter fast på stenåldern. Den enda smulan av tröst för stackarna är att slimsan av Bangladesh som har fångat dem är i samma situation.



Koreanska gränsen går genom ett bord
Jag är säker på att du redan känner till att det inte finns en enda sak med Nordkorea som inte är sprittsprångande vansinnig och som man kunde gissa är en stor del av denna galenskap koncentrerad runt gränsen mellan dem och Sydkorea, platsen där två av jordens länder som avskyr varandra mest möts och stirrar på varandra.

Känd som den demilitariserade zonen (DMZ), så är koreanska gränsen den mest hårdbevakade gränsen i världen, med totalt uppemot 2 miljoner soldater från båda sidor stationerade längs de 250 km som den sträcker sig. Och eftersom Koreakriget tekniskt sett fortfarande pågår (man har bara haft vapenstillestånd de senaste 60 åren) får ingen passera den. Över huvud taget. Av någon som helst orsak. Inte ens någondera landets president. Inte ens om någondera landets president skulle jagas av arga jättebålgetingar.

De tar det här mycket allvarligt!

Det gör följaktligen att alla samtal mellan länderna oerhört krångliga, eftersom inte någondera sidan kan bjuda in de andra på kaffe. Så man löste detta genom att bygga det som är känt som the Military Armistice Commission Conference Room, tvärs över gränsen med mötesbordet bokstavligen kluvet av gränsen. Detta låter representanter från vardera landet sätta sig ner och diskutera saker utan att lämna landet, eftersom sådana saker inte alls är överdrivna. Även när det inte är i användning är rummet fullt av soldater som står och tittar skitigt på varandra.

Brillorna finns så att det inte skall märkas när de somnar

Indien och Pakistan strider om en värdelös glaciär
Indien och Pakistan kan bland världens nationalstater liknas vid ett par stridande bröder, med en syskonrivalitet så inrotad att allt som görs startar ett gräl, bara för grälandets skull. Bevis nr. 1 för denna teori är Siachenglaciären, en bit land så totalt värdelös att inget friskt land skulle ta över det ens mot betalning. Men problemet ligger i att när man började dra upp gränserna för landen under delningen av Brittiska Indien, var det ingen som brydde sig om att kolla hur gränsen gick genom glaciären, eftersom denna omkring 6000 meter höga dödsfälla är så ogästvänlig att man inte kunde nå den, än mindre skicka lantmätare dit.

Så man var istället överens om att vid något skede mitt i detta frusna elände tar Indien slut och Pakistan börjar, vilket fungerade bra till en början. Sedan började någon i Pakistan att skriva ut tillstånd till folk att klättra på glaciären och likt en avundsjuk snorunge som inte kunde bry sig mindre om en hög med skit innan brorsan plockar upp den, påstod Indien genast att isklumpen var deras, och ett av historiens mest meningslösa krig har pågått sedan dess.

Indien var först genom att erövra omkring 2500 kvadratkm land, innan Pakistan märkte vad som var på gång och kunde säkra resten. Sedan har positionerna böljat fram och tillbaka och förvandlat Siachenglaciären till det högsta slagfältet i världen och samtidigt ett av de farligaste, men inte på grund av skjutandet - många gånger fler soldater dör på grund av vädret och terrängen än stupar i strid.

"Skjut snabbt så att jag kan värma händerna på raketutblåset!"

Det är svårt att överdriva hur sjuk den här situationen är. För det första så står kostnaden av att hålla totalt över 3000 man på glaciären och i faggorna där för omkring ca 10% av den totala försvarsbudgeten hos både Indien och Pakistan. Och då skall man komma ihåg att det här är två kärnvapenländer med 3 resp. 1 miljon stående soldater och reservister. Indierna har till och med blivit tvungna att uppfinna en speciell helikopter för att nå och underhålla trupperna i den tunna luften.

Och för det andra så brukade området tidigare vara vackert, ogästvänligt, totalt värdelöst och harmlöst (dvs inte skadligt för andra områden), men pga de vansinniga mängder scheisse som skapats av dessa trupper i form av använd ammunition, fotogenflaskor och annan bråte börjar glaciären mer och mer påminna en militär avstjälpningsplats. När glaciären dessutom smälter en aning på sommaren spolas en hel del av detta avfall ner i Indusfloden som används som dricksvatten av båda länderna. Så stridandet om en vacker, men värdelös snöhög har inte bara kostat massor i pengar och människoliv, utan även skapat ett rejält miljöproblem.

Så vad är då så viktigt med att bestämma gränsen över Siachenglaciären? Ingenting. Absolut ingenting, förutom det faktum att om ena sidan ger upp så vinner den andra en symbolisk seger, vilket alla uppenbarligen är beredde att frysa skräpporna av sig för att förhindra.