I Started a Joke

Riktigt bra hyss eller practical jokes fungerar aldrig som i filmer eller TV. Det är nämligen betydligt svårare än det kanske ibland verkar att fylla någons lägenhet med chokladmousse eller att byta ut Frihetsgudinnans fackla mot en gigantisk fältkuk. Riktiga practical jokes är således oftast småskaliga och mestadels bara irriterande. Ibland lyckas dock folk få till det på riktigt...


Fidel Castro kallar dig för bög
Det kan vara svårt att räkna ut vad bästa möjliga resultat av ett hyss är, men att lyckas få en världsledare så förbannad att han kallar dig "homo" inför publik hör nog till topp 5. Busringningar har länge varit normalprocedur för flera radiopratare, vilket är en av orsakerna till att så många av oss slutat att lyssna på radio. Men åtminstone en gång har dessa normalt ganska tröttsamma skämt lyckats till 100%: År 2003 började nämligen Joe Ferrero och Enrique Santos, två DJ:ar från Miami med att ringa upp Venezuelas president/semidiktator Hugo Chavez.

Man skulle ju kunna tänka sig att det kunde vara ganska krångligt att få tag på Chavez nummer, för annars skulle ju världens samlade presidenter få samtal av skämtare eller andra uttråkade presidenter varje timme på dygnet. Men det enda som Ferrero och Santos behövde göra var att bluffa sig förbi ett par assistenter före de kunde använda sig av några färdiginspelade ljudclip av Castro för att diskutera med Chavez själv. Efter en stund hoppade dock radiopratarna själv in med några välavvägda och intellektuella argument (med vilket jag menar att de svor åt Chavez en stund) och lade sedan på. Men de var inte färdiga här ännu...

Ett par månader senare använde de sig av samma trick mot Castro, men denna gång med ljudclip från Chavezsamtalet där de låtsades vara honom. Man kan dock tycka att ett sådant här bus mot en statschef kan vara imponerande, men i slutändan betyder det dock bara att du ringer upp någon gamling och förolämpar honom. Förutsatt, förstås, att statschefen ifråga inte besluter sig för att börja förolämpa dig tillbaka, vilket gör saker betydligt roligare. Och skapar en mindre, internationell incident.

"Din mamma är så fet att när går förbi TV:n missar du en hel säsong av Top Gear!"

När Fidel insåg vad som var på gång började han att kalla radiopratarna "skitätare", "bögar", och, som ett bevis på hans enorma uppfinningsrikedom, "jättebögar", samt några andra väl valda fraser innan han slängde på luren. Så det som kunde ha slutat som en liten, fortglömd grej blev istället världsnyheter. Federal Communications Commission gav radiostationen 4000 dollar i böter, vilket tydligen är priset för att provocera en kommunistledare tills han ifrågasätter din sexualitet.



En man blir en världsberömd konstnär, utan att existera
Det finns vissa konstnärer som är så berömda att i stort sett alla, även folk utan en tillstymmelse till konstintresse har hört talas om dem: Michelangelo, da Vinci, Rembrandt, Nat Tate, Monet, Picasso...

Vadå? Har du aldrig hört talas om Nat Tate? Men grattis isådana fall hördu, genom att erkänna det har du mer trovärdighet än en stor del av dem som förtjänar sitt levebröd inom konstindustrin.

År 1998 skrev författaren William Boyd en biografi om Tate, en abstrakt målare som levde mellan 1928 och 1960. Tate var ett stort, men missförstått, geni som var god vän med både Braque och Picasso och skapade fantastiska tavlor, men som i slutet förstörde dem alla innan han begick självmord. Boken innehöll fotografier på Tate och hans verk, samt minnen av honom skrivna av andra berömda konstnärer. Och, ajo just det, det var bluff från början till slut.

Boken var tänkt som en satir över konstkretsarna i New York, men Boyd nöjde sig inte med bara detta. Han vände sig således till en grupp människor som har ännu mera tid till oväsentligheter än till och med författare: kändisar. Först ringde han upp Gore Vidal, som marknadsförde och rekommenderade hans bok, och sedan David Bowie, som ordnade en enorm releasefest i New York, den första april, med ett flertal konstnärer, samlare, konsthandlare och historiker inbjudna.

Det var en mycket strikt dresscode.

Men med så många förståsigpåare på plats borde väl bluffen avslöjats ganska snabbt? Man skulle ju tycka det, jo, men medan Bowie läste utdrag ur boken stod alla bara och nickade igenkännande och diskuterade hur de alltid ansett att Tate varit oförtjänt bortglömd. Endast en enda konstkritiker insåg att det var ett skämt, eftersom han var den ende på plats som vågade erkänna att han aldrig någonsin hört talas om Tate. Så han började att kolla igenom boken och uptäckte snabbt att den innehöll ett flertal felaktigheter, som att använda namnet på förmodat kända gallerier som inte existerade.

Aprilskämtet spreds av media jorden runt, världen skrattade gott åt de högfärdiga och allt för stolta konstcirklarna och David Bowie gick tillbaka till att lämna pruttkuddar på folks stolar.



Tvåmiljardersskämtet
Så du har några pinsamma "experter" och en svärande diktator, men det har nu i alla fall inte kostat något eller hur? Nå, det här uppväger detta mer än väl. År 2004 var det 20-årsjubileum för Bhopalkatastrofen, en gasläcka från en Union Carbide-fabrik i Indien, som dödade 3000 personer inom en vecka och skapade livslånga hälsoproblem för mångdubbelt flera. Och nej, det var ingen prank. Vad fan är det med dig?

Men de drabbade offrens familjer blev oberoende överlyckliga när en representant för Dow Chemicals, som ägde kemifarbriken, dök upp på BBC News och äntligen tog ansvaret för katastrofen. Han meddelade att Dow skulle likvidera 12 miljarder dollar av sina tillgångar för att hjälpa till med läkarkostnader, vattenrening och forskning om farorna inom deras industri.

Det var en fantastisk företagsgest, och skapade genast ett enormt genomslag inom affärsvärlden. Och naturligtvis var det bullshit. Dowtalesmannen var egentligen Andy Bichlbaum, en medlem inom gruppen The Yes Men, som har en lång historia av motsvarande hyss bakom sig. Detta var det dock naturligtvis ingen som kände till medan han pratade med BBC-nissen, speciellt inte de som ägde aktier i Dow. När det ser ut som att ett företag erkänner att tusentals dödsfall är deras fel, men planerar att gottgöra det med att ge bort miljardvis med dollar, så har det en viss inverkan på börskursen.

Och som tårta på tårta kom, naturligtvis, att Dow ett par timmar senare gav ut ett pressmeddelande där de förklarade att de minsann inte hade några planer på att hjälpa de sjuka. Så det var ganska omöjligt för dem att rätta till något utan att framstå som rövhål. När alla svängar hade retts ut hade fejkmeddelandet blivit förstasidesstoff och Dows aktievärde fallit med två miljarder dollar. Ja, miljarder. Med "ard". För att något klantarsle på BBC inte klarade av att göra en bakgrundskoll.